Pianoafton med Claire Huangci
21 maj 2022 kl 16.00
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm
Längd: ca. 2 tim. inkl. paus

Claire Huangci bjuder på ett program som till stor del speglar de dramatiska och dystra sidorna av vår oroliga samtid. En av Mozarts mest tragiska sonater flankeras av två Bach-toccator; en klavertoccata i original och den berömda, dramatiska orgeltoccatan i d-moll i bearbetning av Busoni. Två av Chopins nocturner ger oss vissa ljusglimtar innan programmet avslutas med en av romantikens mest känsloladdade pianosonater, Chopins Sonat nr 2 i B-moll.

Program:
Bach: Toccata i D-dur BWV 912
Mozart: Sonat K 310
Bach/Busoni: Orgel-toccata i D-moll BWV 565
—
Chopin: Nocturne Op 9 nr 3
Chopin: Nocturne Op 15 nr 1
Chopin: Sonat nr 2 i B-moll, Op 35

Den unga amerikanska pianisten Claire Huangci fick sitt internationella genombrott efter 1:a priset i Géza Anda Piano Competition i Zurich 2018. Claire Huangcis kompletta inspelning av Chopins nocturner har rosats av musikkritiker och nyligen släpptes hennes inspelning av samtliga Rachmaninovpreludier. Claire Huangci gästar Stockholm för första gången.

Om programmet

Ordet toccata började användas redan under 1500-talet, för att beteckna ett fritt konstruerat stycke med improvisatoriska inslag och många virtuosa skalor och arpeggion. ”Toccare”, att röra – man börjar alltså gärna med en Toccata för att känna på instrumentet och hur det svarar i alla register.
I Bachs ungdom var det framför allt de nordtyska organisterna som utvecklade genren. 1705 vandrade Bach 50 mil från Arnstadt till Lübeck för att höra Buxtehude spela orgel, och blev borta i fyra månader – i stället för fyra veckor som planerat. D-durtoccatan, ett verk fyllt av ungdomlig lekfullhet och virtuositet, troligen komponerat ungefär vid den tiden, håller sig till den Buxtehude-inspirerade rapsodiska stilen, med korta, varierande avsnitt som förbinds med varandra på mer eller mindre överraskande sätt.
D-molltoccatans mäktiga och dramatiska inledning känns igen långt utanför den klassiska musikens vanliga räckvidd. För experterna har orgelverket däremot varit lite av ett problembarn, eftersom det är svårt att se var dess speciella blandning av virtuosa löpningar och massiva dim-ackord kommer in bland Bachs andra verk. Man har rentav frågat sig om verket ens är komponerat av Bach? Dagens forskning utgår ifrån det, och förklarar allt som verkar ”o-Bachskt” med att det förmodligen är ett mycket tidigt verk.

Pianot saknar ju knappast egen repertoar, men ändå finns det en stark lockelse i att ibland pröva att ”översätta” verk komponerade för andra instrument. En som ägnade mycket tid åt sådant var den italienske kompositören Ferrucio Busoni. 1900 avrundade han en serie Bach-transkriptioner för Breitkopf & Härtel med just d-molltoccatan, ”helt klart det bästa jag åstadkommit av detta slag; jag är övertygad om att den kommer att göra stort intryck.”
För Mozart tycks moll-tonarterna ha representerat ett uppskruvat känsloläge, stor dramatik, desperation och tragedi. Av hans 18 pianosonater är det bara två som går i moll; Den första av dessa är A-mollsonaten, K. 310, som Mozart komponerade vid 22 års ålder i Paris, där han befann sig tillsammans med sin allvarligt sjuka mor. Hennes död den 3 juli gjorde Mozart förkrossad. Det är förstås vanskligt att dra för stora växlar på biografiska uppgifter som denna – men det går knappast att förneka att sonaten hör till Mozart mest ångestfyllda uttryck. Första satsens obevekligt hamrande tema, de plötsliga kontrasterna mellan pianissimo och fortissimo, det avslutande prestots oro och rastlöshet – allt detta saknar nära nog motstycke i Mozarts övriga instrumentalmusik.

Nocturnen uppfanns av irländaren John Field, och är kanske den form där Chopin tillåter sig att experimentera som allra mest. I den tidiga H-durnocturnen op 9 nr 3 finns det fortfarande spår av inspirationen från Field. Dess första del påminner om en barcarolle, och har den för en Nocturne ovanliga karaktärsbeteckningen scherzando. Mellandelens agitato spränger den godmodiga idyllen med musik som är uppfordrande, nästan krigisk, och som sen försvinner lika plötsligt som den kom. F-durnocturnen op 15 nr 1 har en liknande uppbyggnad, med den dramatiska kontrasten ännu mer uppskruvad.

Chopins andra pianosonat skrevs i huvudsak 1839, strax efter en katastrofal resa till Mallorca som skulle främja hans hälsa men åstadkom raka motsatsen. Den efterföljande sommaren tillbringade han hos George Sand i Nohant: ”Chopin är fortfarande lite upp och ner… Han är glad så fort han känner sig lite stark, och när han är melankolisk faller han tillbaka till pianot och komponerar vackra sidor”. Mästerverket i fråga beskrev han själv i blygsamma ordalag: ”Jag skriver här en Sonat i b-moll… en marsch och en kort final, kanske tre sidor: vänsterhanden tjattrar unisont med högerhanden efter marschen.”

Begravningsmarschen hade han i själva verket skrivit två år tidigare. Manuskriptet är daterat 28 november 1837, en dag då polska emigranter högtidlighöll årsdagen för Novemberupproret, som för Chopin blev starten för hans livslånga exil.

Resten av sonaten är uppbyggd kring marschen, som i sammanhanget tycks representera någon form av oundviklig katastrof. Redan i sonatens ödesmättade inledande takter förstår man att detta knappast kommer att sluta lyckligt… Den stormiga första satsen med sina extremt kontrasterande teman har liknats vid en ballad. Scherzot för dramat framåt och leder över i begravningsmarschen. De 75 takterna som därefter flyger förbi, en hetsig kromatisk etyd som avslutar sonaten, har förbryllat många inklusive Schumann: ”Musik är det i alla fall inte.” Trots att Schumann även hade invändningar mot sonatens hela uppbyggnad, erkände han dock att han lyssnat under andlös spänning från början till slut.

Slutligen en anekdot från Chopin själv (i ett brev till George Sands dotter Solange) som säger något om det kraftfulla känslomässiga innehållet i denna milstolpe i pianorepertoaren:

”När jag spelade min Sonat i b-moll för några engelska vänner hände det något märkligt. Jag hade framfört Allegrot och Scherzot mer eller mindre korrekt, och skulle just börja med Marschen, när jag plötsligt såg komma ut ur det halvöppna pianot de fördömda andar som visat sig för mig en kväll i Valldemossa. Jag var tvungen att gå ut en stund och samla mig; sedan spelade jag vidare utan ett ord.”