Pianoafton med Peter Jablonski
Lördag 23 april 2022, kl. 16:00
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm
Längd: ca. 2 tim. inkl. paus

Peter Jablonskis program börjar hos Chopin och slutar hos hans landsmaninna Grażyna Bacewicz, vars pianomusik fått större och större uppmärksamhet under de senaste åren. Även Alexei Stanchinsky hör till gruppen negligerade tonsättare som nu får en renässans. Här utforskas preludier av Stanchinsky och ett antal andra tonsättare, som binds samman av ett nätverk av influenser. Såväl Martin Skafte som Ronald Stevenson har inspirerats av Debussys och Chopins inflytelserika preludiesamlingar.

Program:
Frédéric Chopin (1810-1849)
Polonäs nr 1 ciss-moll op 26
Mazurka nr 13 a-moll op 17 nr 4
Mazurka nr 15 C-dur op 24 nr 2
Mazurka nr 34 C-dur op 56 nr 2
Mazurka nr 47 a-moll op 68 nr 2

Martin Skafte (1980)
Preludium nr 5 ur Bok I, Linjer och tidslinjer (…Danseuses…)
Preludium nr 9 ur Bok II, En tid för allt (… General Lavine …)
Preludium nr 12 ur Bok I, Inte idag (… La cathédrale…)

Claude Debussy (1862-1918)
Preludium nr 10 ur Bok I, La cathédrale engloutie
Preludium nr 12 ur Bok II, Feux d’artifice

PAUS

Ronald Stevenson (1928-2015)
Pensées sur des Préludes de Chopin

Alexei Stanchinsky (1888-1914)
Preludium ciss-moll
Preludium D-dur
Preludium h-moll
Preludium Ass-dur

Grażyna Bacewicz (1909-1969)
10 Konsertetyder för piano

Om programmet

När Frédéric Chopin i mitten av 1830-talet komponerade de båda polonäserna i opus 26, var han redan en stor stjärna som bidragit till att de polska dansformerna blivit ett populärt inslag i de parisiska salongerna. De många exilpolackerna kände naturligtvis igen sig i Chopins nostalgiska hemlängtan, men såg också i Chopins musik en symbol för kampen mot den ryska ockupationen. Robert Schumann förstod genast den politiska sprängkraften: ”Om den mäktige autokraten i norr visste vilken farlig fiende som hotar honom i Chopins mazurkors enkla melodier, skulle han förbjuda denna musik.” De femtiosju mazurkorna kan betraktas ur många fler vinklar – som kompositörens livslånga dagbok; som ett laboratorium för experimentella idéer; som en illustration av Chopins improvisationskonst och naturligtvis som en hyllning till polska former, rytmer och modus. Inte minst representerar de minnet; i varje mazurka tycks ett bitterljuvt och kärleksfullt minne av barndomen och fosterlandet vara förborgat.

Med den enkla titeln ”Preludier” placerade sig Claude Debussy genast i den stora klassiska pianotraditionen tillsammans med Bach och Chopin. Under 1910 komponerades den första boken med 12 preludier och den andra färdigställdes i april 1913. En bit in på 1900-talet blev preludierna ett repertoarverk för de stora konsertscenerna och allt oftare framfördes de som en cykel av en hel bok, medan kompositören själv ofta framfört sina miniatyrer i grupper på tre eller fyra stycken. La cathédrale engloutie ur första boken inspirerades av legenden om katedralen i den sjunkna staden Ys, som en gång om året stiger upp till ytan, med sina klockor, orgelpipor och mässande präster. Feux d’artifice avslutar den andra boken: här har Debussy skildrat de traditionella fyrverkerier som äger rum i Paris varje år på årsdagen av stormningen av Bastiljen. Föreställningen har sina fasta inslag, bland annat det klimax som går under benämningen “bomben” och som Debussy har integrerat i sin tonsättning.

Cirka hundra år senare skriver Martin Skafte in sig i samma tradition, med sina 24 Preludier, där vart och ett har ett motsvarande Debussypreludium som referenspunkt, men där ”minnet” av förlagan kan vara mer eller mindre tydligt eller förvrängt.
Ronald Stevenson var en av 1900-talets mest originella pianister/tonsättare/tänkare, med över 500 pianoverk i sin katalog, varav det mest kända är den gigantiska Passacaglia över DSCH. Inspirerad av Godowskis 53 bearbetningar av Chopins etyder producerade han ett antal verk som parafraserar Chopin, däribland sex ”Tankar över Chopins etyder”. Varje sats är en kombination av två Chopinpreludier – någon gång letar sig även andra Chopincitat in i mixen – och har som överskrift ett citat ur 1600-talsfilosofens Blaises Pascals Tankar. Cykeln av ”tankar” slutar som den börjar, med en mix av Chopins preludier i C-dur och c-moll, och Pascalcitatet “La dernière chose qu’on trouve en faisant un ouvrage est de savoir celle qu’il faut mettre la première. (”Det sista man tar reda på när man skapar ett verk är vad man ska sätta först.”)

Alexei Stanchinsky har länge varit en av den ryska musikhistoriens bäst bevarade hemligheter. Inte desto mindre ses han av de insatta som en av det tidiga nittonhundratalets mest nyskapande och intressanta tonsättare, influerad av Scriabin, Mussorgsky och Medtner men med en helt egen stil och fantasi. 1914 framförde Stanchinsky med stor framgång några egna verk vid en konsert med unga pianister i Moskvakonservatoriets lilla sal. Några månader följde då han betraktades som ett stjärnskott på musikhimlen och närmast blev en kultfigur. Dessvärre omkom han strax efter detta i en tragisk drunkningsolycka. Stanchinskys kompositioner är tillkomna under ett tidsspann på 10 år. Ytterst få verk publicerades, men handskrivna kopior cirkulerade tidigt i Moskva. Inte förrän 1990 gavs de kompletta verken ut i tryck. Ett antal korta, gåtfulla preludier komponerades i slutet av 1910-talet.

Grażyna Bacewicz var länge mest känd som violinist, och hennes violinsonater, violinkonserter och stråkkvartetter har hittills spelats betydligt mer än pianomusiken. Men uruppförandet av de tio konsertetyderna för piano 1957 var en succé: de hyllades i Polen som en naturlig fortsättning på den inhemska traditionen från Chopin och Szymanowski, samt i det bredare perspektivet från Liszt, Debussy, Bartók och Prokofjev. Inför ett andra framförande fick pianisten Regina Smendzianka ett brev från tonsättaren med synpunkter som framstår som en ganska komplett introduktion av samlingen. Fritt översatt via engelska:

”Kära Regina, tycker du att jag är väldigt påträngande om jag upprepar mina önskemål angående etyderna? (…) I den första ”hamrar man på”, jag kan inte hitta något bättre uttryck, men du förstår, eller hur? Den verkar skolmässig och stram, men för att accenterna ska bli bättre skulle jag vilja att de slingrande formerna, som i t ex takt 1-2, spelas mjukare, i ett andetag (…) Den andra med mycket energi, särskilt ackorden. Codan börjar i piano, men med ett mycket stort crescendo till slutet. Den tredje – inte för fort! Den fjärde fortare och inte espressivo. Detta är mycket viktigt för mig. Bara flygande toner; intrycket skapas genom att man rör sig från det ena registret till det andra i en konstant rörelse som bildar bakgrunden till de rytmiska gesterna. Den femte. De tre skikten är viktiga. Kulminationen – stort crescendo och till och med lite avvivando; då kommer vi att få fram pianissimot, som egentligen borde skrivas pppp. Den sjätte mycket snabbt och med stark spänning. Den sjunde gick mycket bra (…) Den nionde bör spelas mycket rytmiskt mot slutet, för att utvecklas mer. Den tionde – så fort det bara går.”