Lördag 22 oktober 2022 kl. 15:00 – Pianoafton med Albert Dahllöf
Församlingshemmet i Flen, Orrestagatan 8, Flen
Längd: ca. 2 tim. inkl. paus

Ett avancerat och samtidigt underhållande program från Bachs klaver-toccata i g-moll till ett av pianorepertoarens mest pianistiskt krävande och samtidigt högst älskade verk av Ravel, ”Gaspard de la Nuit”. Vi får även höra två klassiska mästerverk som den utmanande sonaten i A-dur op. 101, på tröskeln till Beethovens sista sonater, och ”Gesänge der Fruhe” en av Schumanns sista kompositioner.

Program:
Beethoven: Pianosonat i A-dur op 101
Schumann: Gesänge der Frühe op 133
Bach: Toccata i g-moll BWV 915
Ravel: Gaspard de la nuit

Albert Dahllöf hör till den nya generationen svenska pianister med nyligen slutförd masterexamen från Kungl. Musikhögskolan och redan många engagemang i det professionella musiklivet. Under de senaste åren har han bland annat varit semifinalist i Solistpriset och varit solist i pianokonserter av bland andra Saint-Saëns och Rachmaninov.

Om programmet

Ludwig van Beethovens 28:e pianosonat, op 101, brukar nämnas som markör för övergången in i Beethovens sena kompositionsperiod; en period präglad av introspektion, fantasi och bredare experiment med såväl uttryck som form och kompositionsteknik. Allt detta går att finna i denna högst okonventionella sonat av högst egensinnig karaktär. Första satsen är osedvanligt melodisk, varm och fri från dramatik för en Beethovensonat, och dessutom väldigt kort. Lugnet från den första satsen bryts dock abrupt av nästkommande sats; en storslagen och ofta parodisk march.
Den korta tredje satsen är en av Beethovens kanske allra mest introspektiva satser musik, och är också en av de enda instanserna av tonsättarens nyttjande av una corda-pedalen, en pedal som dämpar pianots klang till något ännu svagare och ömtåligare. Denna korta instrospektion kulminerar i en reminisens till första satsen, för att sedan övergå i en stor och nästan överdrivet triumfant finalsats, full med små udda utbrott. Mitten av denna final innehåller också en av Beethovens första riktiga fugor, en kaotisk men karaktärsstark historia.
Denna sonat har fått många beundrare under musikhistorien, inte minst Richard Wagner som blev fascinerad av de nästan smärtsamt långa melodiska linjerna i sonatens första sats. Det var också progammets nästa tonsättare, Robert Schumanns, favorit av alla Beethovens sonater.

Robert Schumanns Gesänge der Fruhe – gryningssånger – är likt Beethovensonaten ett väldigt sent och personligt verk. Det komponerades bara några månader innan Schumann försökte ta sitt liv i floden Rhen, varpå han självmant satte sig på ett mentalsjukhus där han spenderade sina sista år. Anmärkningsvärt är att Schumann själv i brev till utgivaren uttryckte sin syn att denna lilla samling fundamentalt var av optimistisk karaktär.
Stycket består av fem satser, vars enda gemensamma nämnare kanske är den lite brustna, nästan fragmenterade, stämningen. Första satsen är närmast pastoral i sin karaktär, medan de nästföljande två satserna känns som någon slags återblick till Schumanns tidigare extroverta och äventyrliga verk, dock nu i helt annan stämning. Den fjärde satsen är den enda satsen i vilken all den underliggande oroligheten i de förra satserna får uttryck, varpå den femte återgår till den första satsens lugn.

Johann Sebastian Bach är kanske känd nog att inte behöva värst mycket presentation, men hans Toccata i g moll däremot är desto mindre känd. Bach skrev sina sju toccator för klaver en tid innan han komponerade många av sina andra mer kända samlingsverk för klaver, däribland Das wohltemperierte Klavier, och sticker ut som mer fria i både form och uttryck än många av hans senare kompositioner. Denna toccata börjar med en dramatisk löpning som följs upp två lugnare recitativ med tillhörande fugaton – det första en relativt kort episod i dur, den andra en fullskalig och dramatisk fuga i g moll. Sammantaget blir det en spännande, dramatisk och fantasifull helhet, i form kanske närmast jämförbart med senare tonsättares fantasier, rapsodier eller ballader.

Programmets sista punkt, Maurice Ravels Gaspard de la nuit, är kanske ett av impressionismens största och mest färgstarka mästerverk för piano. De tre satserna är baserade på dikter ur Aloysius Bertrands diktsamling av samma titel och genomsyras alla av någon mörk och suggestiv stämning. I Ondine försöker en vattennymf förföra en dödlig ner i sitt rike med sin sång, men blir nekad då mannen redan har en trolovad, varpå hon brister ut i hysteriskt skratt och försvinner åter ner i vattnet. Le Gibet – galgen – är en grotesk uppmålning av ett hängande lik i solnedgången, med kyrkklockor i fjärran som återspeglas i ett ostinato i pianot genom hela satsen. Scarbo beskriver en demonisk liten varelse som hemsöker en man i natten. Mot slutet växer denna lilla varelse sig plötsligt stor som en katedral, varpå den lika snabbt igen krymper ihop och slocknar som flamman på ett ljus.

Följ, dela och bjud in vänner till
evenemanget på Facebook!