Lördag 22 februari kl 16.00 – Pianoafton i Flen
Söndag 23 februari 16.00: Pianoafton på Konstakademien
Juliana Steinbach inleder och avslutar sitt program med två älskade pianosonater – visionära, djärva verk som samtidigt visar sina upphovsmäns mest mänskliga sidor. Haydn oemotståndligt kvick och poetisk i sin stora Ess-dursonat, Schubert i sin sista sonat vemodig men också full av tröst och glädje. Däremellan mer dramatiska, rentav demoniska tongångar i Chopins andra Scherzo och Prokofievs sjunde sonat. Här kan du läsa mer om verken.
Haydn: Sonat i Ess-dur Hob. XVI:52
Den allra sista i Haydns långa rad av sonater för piano är också en av de mest imponerande och framåtblickande. Haydn skrev aldrig som Mozart eller Beethoven pianosonater för egna konsertframträdanden. Inte desto mindre var klaverinstrumenten hans ständiga följeslagare; morgonrutinen bestod alltid av en stunds utforskande av musikaliska idéer vid cembalon, klavikordet eller fortepianot. Under 1790-talet gjorde Haydn två resor till London för att komponera och dirigera nya symfonier. Där tog han intryck av de engelska hammarklaverens stora klang och dynamik, men framför allt av den briljanta pianisten Therese Jansen (ca 1770–1843). Såväl de tre sista pianosonaterna som tre av hans främsta pianotrior (nr 27–29) är tillägnade henne.
Chopin: Scherzo nr 2 i B-moll, opus 31
Scherzot är en av de klassiska former som Chopin gjorde till sin egen och omtolkade nästan till oigenkännlighet. Bess-mollscherzot, Op. 31, har ett inledande tema som verkligen sticker ut. Tonsättarens elever vittnar att de gåtfulla fem första tonerna för Chopin aldrig kunde spelas “frågande nog, aldrig svagt nog, aldrig ‘fallande’ (tombé) nog, aldrig betydelsefullt nog.” I den mäktiga Codan har det frågande temat förvandlats till ett emfatiskt och triumferande svar. Det finns en intressant koppling till sista satsen i Chopins andra sonat, Op. 35, som komponerades samma år, och som delar både tonart och spelanvisning med Scherzot: Presto och sotto voce.
Prokofiev: Sonat nr 7 i B-dur, opus 83
Prokofjevs pianosonat nummer sju är den andra av hans tre så kallade krigssonater, komponerade parallellt under åren 1939-44. Alla tre anses allmänt vara bland Prokofievs främsta verk för solopiano, men de hör också till hans mörkaste och mest
dissonanta alster. Tonsättaren hade vid krigets början tvingats komponera hyllningsmusik till Stalin, men här tycks Prokofjev uttrycka mer privata, sanna känslor. Svjatoslav Richter, som uruppförde sonaten i Moskva 1943, skrev senare: “Med detta verk kastas vi hänsynslöst in i en värld som har tappat balansen. Kaos och osäkerhet regerar. Mordiska krafter släpps lösa. Men (…) vi fortsätter att känna och älska. (…) I den oerhörda kamp detta innebär, finner vi styrkan att bekänna oss till livets okuvliga kraft.”
Schubert: Sonat i B-dur, D. 960
I augusti 1828 var Schubert så illa däran att hans läkare rekommenderade honom att flytta till sin bror Ferdinand, ett stycke utanför Wien, där man hoppades att den friska luften kunde hjälpa honom att tillfriskna. Men den 19 november avled han efter två veckors kontinuerlig feberyra. Besökare har vittnat om att han den sista tiden sjöng konstant och under få, korta stunder av sinnesnärvaro korrekturläste andra delen av sångcykeln Winterreise,
som skulle ges ut i december samma år. Det är något av ett mirakel att han under dessa månader också lyckades fullborda flera av sina främsta verk, däribland en trilogi av monumentala pianosonater. Bess-dursonaten är kanske den mest trösterika och samtidigt den mest mångbottnade av de tre, något som kan illustreras av det motto Artur Schnabel gav åt den fjärde satsens öppningstema: “Ich weiss nicht, ob ich lache, ich weiss nicht, ob ich weine” (jag vet ej om jag skrattar, jag vet ej om jag gråter).
Om Juliana
Juliana Steinbach har hela världen som spelplan. Född i Brasilien och utbildad vid Conservatoire National Supérieur i Paris och Juilliard School i New York med legendariska lärare som Dimitry Bashkirov och Alicia de Larrocha.
Ofta nära samarbeten med sina mentorer Martha Argerich, Nelson Freire och Maria João Pires. Juliana har ett flertal internationella priser, och hon framför en bred repertoar av soloverk, kammarmusik, samtida verk. Från La Roque d’Anthéron Festival i Frankrike till Salzburger Festpiel i Österrike, från New Yorks Lincoln Center till Buenos Aires Teatro Colon.
Hon är grundare och konstnärlig ledare för två piano- och kammarmusikfestivaler i Bourgogne och Transsylvanien. Aktuellt nu: Saudades do Brasil, en utforskning av fransk och brasiliansk repertoar. Bach Dances, en koreografi och föreställning för sex klaviaturpartitor.
Juliana Steinbachs diskografi omfattar album med Liszt, Mussorgsky, Debussy, Brahms. Säsongen 2024/2025 kommer hon att turnera med Ravel och Bartóks kompletta pianokonserter.