Mariam Batsashvilis program inleds med Mozarts sista sonat för piano, ibland kallad jakt- eller trumpetsonaten på grund av sin fanfarlika inledning. Sedan kommer tre exempel på hur romantikens kompositörer sprängde de klassiska ramarna och skapade nya, fria och fascinerande former: Liszts Rapsodier kring folkliga ungerska och romska melodier, Chopins Ballader med förebilder i poesin, och Schuberts fritt flödande Impromptun.
16 mars – Flens församlingshem
17 mars – Konstakademien
Program:
W. A. Mozart: Sonat i D-dur, K576
Allegro
Adagio
Allegretto
Franz Liszt:
Ungersk Rapsodi nr 13: Andante sostenuto
Ungersk Rapsodi nr 14: Lento quasi marcia funebre
Paus
Frédéric Chopin: Ballad nr 1 i g-moll
Franz Schubert: 4 Impromptus opus 90
1. c-moll: Allegro molto moderato
2. Ess-dur: Allegro
3. Gess-dur: Andante
4. Ass-dur: Allegretto
Pianosonaten i D-dur K. 576 fullbordades i juli 1789, ett år fyllt av ekonomiska svårigheter. I ett brev till frimurarkamraten Michael Puchberg ber Mozart om att få låna pengar och berättar samtidigt att han har flera beställningar från det preussiska hovet, som han besökt tidigare samma år: bland annat sex lätta pianosonater för prinsessan Friederike. Bara en pianosonat blev det till slut, om man förmodar att D-dursonaten var avsedd som en av de sex. Då får man samtidigt acceptera att Mozart gravt missbedömde svårighetsgraden – detta hör snarare till de mer svårspelade av hans verk för piano, med komplicerad kontrapunktik och många virtuosa inslag i båda händer.
De femton Ungerska Rapsodier Liszt publicerade 1851–53 hör till hans mest populära verk och har bidragit till hans status som ungersk nationalhjälte. Sex av dem blev senare orkestrerade med hjälp av flöjtisten och dirigenten Franz Doppler. Orkestersviten inleds med Rapsodi nr 14 i f-moll, som därmed har blivit en av de mer kända. Även Liszt själv verkar ha haft den som något av en favorit, och arbetade även om den till en ”Ungersk fantasi” för piano och orkester
Liszt byggde rapsodierna kring teman han hört under sin uppväxt och som han trodde var folkmusik, men som i många fall var melodier komponerade av ungerska kompositörer och populariserade av kringresande romska orkestrar. Den romska skalan dyker ofta upp och den ungerska folkdansen csárdás har bidragit till strukturen. Csárdasformen karaktäriseras av olika standardvariationer av tempot – den vanligaste varianten startar långsamt (lassan) och slutar i ett mycket högt tempo (friska).
Med sina fyra ballader för piano skapade Chopin en helt ny musikalisk genre. Atmosfären i dessa verk påminner om den vokala balladen, som hade blomstrat under medeltiden och fått en renässans bland romantikens poeter. Goethes Erlkönig är ett paradexempel: här framkallas en värld av mystiska och oförklarliga skeenden, inspirerade av folklig fantasi och återberättade i en melankolisk ton. Som i den romantiska poesin blandar Chopin det dramatiskt berättande med det lyriska. Redan i den första balladen spränger Chopin ramarna för de traditionella formerna. Strukturen har vissa drag av den klassiska sonatformen, men Chopins unika sätt att variera och transformera sina teman ger verket en enorm känslomässig spännvidd.
Schubert ägnade sin sista sommar mycket åt pianokomponerande. På ett improviserande sätt och med påfallande enkla harmoniska medel formade han sina berättelser och poetiska idéer vid klaveret. Åtta stycken fick titeln Impromptu, varav de fyra första hann publiceras året därpå som opus 90. Opus 142 kom i tryck först elva år efter Schuberts död. De framförs ofta i sin helhet, men ibland separat som färgstarka extranummer. Schubert berättade för sin förläggare att verken kunde publiceras var för sig eller i en samling och de fyra styckena verkar presentera ett slags resa (’Reise’), både musikalisk och metaforisk, när de framförs i följd.